Timmerbacka: Oh Yes.....Nooooo!

måndagen den 20:e februari 2012

Oh Yes.....Nooooo!

Nokia Lumia800...Jag gick in på Elgiganten för att jag skulle bestämma mig för vilken färg på telefon jag vill ha i slutet på månaden när jag skulle byta telefon. Det kom fram en kille som jobbar där och frågade om jag ville ha hjälp och jag passade på att fråga om telefonens funktioner.

Han frågade mig om vi skulle kolla om jag kunde få ut den idag, sagt och gjort...jag kom ut med en ny telefon - G L A D!! När jag kom hem så laddade jag telefonen. Skulle sätta i SIMkortet så upptäcker jag att det är fel storlek. Betyder att jag måste tillbaka i morgon och skaffa mig ett microsimkort....Varför tänkte inte han på det, han som försäljare kan väl tänka på det?!?!?!!!!

Gick vidare till vårdcentralen för jag skulle göra en Spirometri eftersom jag har problem efter att jag hade lunginflamationen.

Ooh No! Precis vad jag trodde! Astma...mer medicin...

Jag visste det, läkaren har ju sagt det, jag har haft medicin för det...men nu fick jag det på papper - jag blev deppig! Jag vill inte ha detta...

Alltid behöva leva med mediciner 2-3 ggr/dag...suck! Har inte tid att tänka på en sak till varje dag.

2 kommentarer:

ANN-VIOL JOHANSSON sa...: Hörru Nina - visst är det tufft att vara bunden till mediciner men hellre det än sjuk och orkeslös! Otroligt så bra vi ha i dessa tider när massor av mediciner finns till människors hälsa. Synd bara att de är så dyra. Idag hämtade jag ut allt jag kunde få ut för den 25:e går mitt högkostnadsskydd ut och så börjas det på ny kula innan jag får det skyddet igen...Härda ut tjejen!; 21 februari 2012 18:13
Skanegrabben i Malmö sa...: Hej

Jag har också blivit bunden till mediciner livet ut, men sådana smällar får man ta. Hellre det och försöka få en bättre vardag än gå och må skit.

Just nu så mår jag lite bättre även om bakslag kan komma och säkert kommer. Men piller....gärna....den nytta dom kan göra är ok att dom gör.

Köp en dosett, den hjälper dig minnas att ta dom.; 22 februari 2012 11:20

Skicka en kommentar

Mijo

Utdrag från min dagbok som jag skrev på när Mijo föddes. Han föddes i början av september 2007. Det var väl en ganska smidig förlossning även om jag knappast vill påstå att den var smärtfri - för det var den inte! Graviditeten med honom följde sin gång fram tills att det var 3 månader kvar. Då, mitt i högsommaren så började tillväxten försämras gradvis. Jag sprang till MVC varje vecka för att kolla värden och de sa samma sak hela tiden: "Tillväxten är inte bra." Men det gjordes inget åt det och det kan jag tycka så här i efterhand är väldigt märkligt. Vattnet gick vid 4 på morgonen, vi åkte in till förlossningen vid 8. Då hann barnvakten vakna och komma hit för att ta hand om storebror. Och vi hade en kompis som körde oss till Östra. Precis som när vi skulle ha Linus så var det vilda diskussioner om vart jag skulle. Min BM ville att jag skulle till specialförlossningen, men när vi väl kom till Östra så envisades dom med att jag skulle till vanliga förlossningen. Sprickfärdig och trött som jag var så orkade jag inte tjata emot. Vi fick ett rum och nu fick vi bara vänta. Men efter 2 timmar fick jag min efterlängtade EDA. Sen fortsatte väntan på att något ska hända. Efter 16 på eftermiddagen behagade han titta ut. Han var liten och tunn, vägde strax över 2 kg. Han hade stort huvud redan då, men det gjordes ingen större notering om varför just då. Det viktigaste för stunden och närmaste dagarna var att han skulle hålla värmen. Så jag fick ha honom på magen intill min kropp dygnet runt. Vi låg inne i 9 dagar och dag 7,8 och 9 så fick han ligga i en "solsäng" som man har för barn som har gulsot. Det hjälpte. Så på dag 9 fick vi äntligen åka hem och mysa lillklimpen och jag. När vi kom på de första kontrollerna på BVC så togs kontakt med BNK då de konstaterade att han sov ovanligt mycket samt att huvudet var en aning för stort. Vi fick en bra kontakt med dom redan från början, men någon utredning gjordes inte förrän han var 19 månader. Då vid den kontrollen visades att han låg på en utvecklingsnivå mellan 8-12 månader. Vi blev kopplade till habiliteringen för mer hjälp med sjukgymnastik, logoped. Det var motorikträning. När han på julafton 2008, började hoppa på rumpan för att ta sig fram så visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta, vilken Lycka för honom och för oss. Han hade visat sig så "deprimerad" för att han inte kunde ta sig fram och äntligen så lossnade det. Jippie!! Han började på en förskola med resurshjälp när han var 16 månader och hon har hjälpt honom ofantligt mycket. Både med att ta sig fram, lära honom saker som de andra barnen håller på med. Jobbat mycket med bild kommunikation och prat. Vi tänkte länge att han skulle använda teckenspråk, men han har aldrig varit intresserad. När han nästan var 2 år så började han skela och det gjordes en remiss till ögonmottagningen på Östra. Dom sa att så länge han skelar utåt så är det ingen fara. Våren 2011 så började han skela inåt och vi fick en “blixt” remiss till ögonmottagningen. Men givetvis! Så skelade han inte just då och dom hittade inget fel. Nu är han 4,5 år. Han går, “springer”. Han har fortfarande stort huvud. Han har mycket bättre balans och ibland tar han emot sig med händerna när han trillar, men inte alltid. Så huvudet är skört. Han skelar fortfarande väldigt mycket och ibland tror vi att hans syn försvinner då. Men vi har kunnat konstatera att skelningen oftast blir när han är trött eller om det händer mycket vid något tillfälle så han får koncentrera sig mycket. Svårt att veta. Hösten 2011 var han tvungen att byta avdelning och blev tyvärr av med sin resurs, vilket vi sörjer oerhört. Han placerades på förskolans resursavdelning med 14 barn. Där går det bra för honom. Det tog tid för honom att vänja sig vid nya barn och att vara där utan sin resurs. Men nu efter lite mer än 1 termin så fungerar det ganska bra. Dom jobbar mycket med teckenspråk och kanske har han snappat upp lite, men det är fortfarande prat/bildkommunikation som gäller. Han pratar väldigt mycket, men ganska ofta inser vi att han inte förstår vad det är han säger. Då brukar han säga “äh…det var inget.” Då får man upprepa allt och förklara. Han härmar allt han hör och lägger in det som det är något han själv varit med om. Storebror är en självklar förebild. Det Linus gör är ju stort och häftigt så det kopieras ganska ofta. Tror att storebror har varit till stor hjälp när det gäller språket. Han har en måttlig utvecklingsstörning och den kräver daglig träning, men vi lägger idag ingen extra tid på att träna honom för han tränas i allt han gör hela dagarna. Motoriken tränas när han rör sig, språket tränas när han pratar, tittar på sina bilder. Några få tecken har tillkommit. Vi går på kontroller när det gäller huvudet och ögonen, vi träffar sjukgymnast och logoped några gånger/ termin. Det räcker just nu.